Ädelstenar och gruskorn i livet.

Klockan är kvart över fem och det är inte mörkt ännu. Det skymmer men himlen är alldeles ljus och man ser träden som svarta silhuetter. Solnedgången färgar himlen lite röd. Då blir det kallt inatt. Tycker detta är så vackert. Och så härligt att man nu märker tydligt att vi går mot ljusare tider. Mörkret är inte min vän.Vi gillar inte varandra mörkret och jag.

Idag har jag börjat på ett jätteroligt projekt som jag inte får berätta om ännu. Men troligen ganska snart och då får ni veta vad mitt projekt är. På en skala bland alla projekt jag haft i hela mitt liv är detta det allra roligaste. Eller möjligen det näst roligaste. Har så svårt att hålla inne med det men det är inte jag som bestämmer när jag får berätta, så jag får tåla mig lite.

Annars är allt bra hos oss numera. L-G ser bättre än någonsin sen alla problem med hans ögon började, inga nya sår på fötterna och jag kan vara hemma. Just nu har jag inga katastrofer att rapportera om och inget att gnälla över. Hahaha.... gud så mycket elände jag har matat er mina bloggvänner med de senaste åren. Men det har också känts skönt att kunna skriva om allt skit vi har haft.

L-Gs helt blinda perioder, min brustna blindtarm som höll på att ta död på mig, sen mitt brutna ben i december förra året och L-Gs amputerade tå. Mycket skit på bara några år. Jag skriver i och för sig inte så mycket just när allt elände pågår men det känns ändå bra att ha bloggen som en ventil när allt är helt åt helvete. Jag kan släppa ut övertrycket och må lite bättre mentalt.

Så... nu räcker det. Detta var en liten summering av allt elände den senaste tiden. Försöker att inte tänka på att det kommer nya problem med L-Gs ögon. För det gör det förr eller senare. Men det tar vi då. Just nu kan jag vara hemma i mitt hem och njuta av det. Och ser just nu ljust på framtiden av flera olika anledningar. Tror att detta blir ett mycket bättre år för oss än det förra.

Ha en go kväll alla vänner och eventuella andra läsare som råkar snubbla in här. Kram.

Tjohoooo... min blogg fyller tre år idag och samtidigt är detta mitt ettusende inlägg. Vet att många bloggare har en massa tusen inlägg på tre år. Men jag är inte en "bloggspruta" Alla sköter sin blogg på sitt sätt och jag sköter min på mitt sätt.

När jag började blogga kände jag mig helt off. Hade ingen koll på vad det innebar att blogga. Blev helt ställd när jag upptäckte att det fanns människor som läste min blogg och skrev kommentarer. Och dessutom fick jag en massa vänförfrågningar. Det hade jag ingen aning om att man skulle få.

Men precis då i början fanns det en underbar människa som upptäckte att jag var ute på för djupt vatten och hade noll koll. Den underbara människan hjälpte mig med allt som jag inte fattade själv. Hon vägledde mig och var så snäll att hon försökte övertyga mig att jag inte alls var korkad. Hahaha...

Den underbara människan är Suli. Då hette hon något annat men det var Suli som hjälpte mig när jag faktiskt var jävligt korkad och inte fattade själv.

Tack Susanne.... du är för all framtid MIN bloggmaster. Du lärde mig detta. Kram.

Jaha, då har man varit på bilprovningen och fått sin dom. Kvaddad bromsskiva på vänster fram. Inte underligt att man är lite nervös när man kör dit för om dom hittar något så får plånboken banta. Det blir alltid dyrt om det hittas några fel. Och det hittades ett fel idag.

När jag ändå har min bil på tapeten kan jag berätta en liten anekdot om den.

Nu är den några år gammal, men när den var ca ett år gammal blev den jättekvaddad.

Jag hade parkerat den vid järnvägsstationen i Ängelholm och åkt tåg till min mamma. Jag var borta 4-5 dagar. Minns inte exakt.Och när jag kom hem igen och gick fram till bilen såg jag att den stod konstigt. Den stod inte rakt i parkeringsfickan utan på snedden över två parkeringsfickor. Det såg jättekonstigt ut.

Jag låste upp och satte mig i bilen och körde iväg. Och kände att det drog kallt som attan. Började titta mig omkring och såg att båda sidorutorna på höger sida var helt borta. (Detta var kväll och det var mörkt ute). Då steg jag ur och gick runt bilen och när jag såg höger sida på bilen så trodde jag inte mina ögon. Hela den sidan var helt skrynklig. Inte en buckla eller två utan skrynklig som ett papper som man knycklat ihop hårt och sen försökt släta ut. Nu höll min hjärna på att få en härdsmälta. Vad fan hade hänt?

Det var dåligt ljus där jag stod så jag körde fram till en bensinmack där det var bra ljus och gick ur bilen igen för att kolla lite mer hur det såg ut. Där upptäckte jag att också alla tre vindrutetorkare var borta. Stora bucklor på taket och en massa annat.

Medan jag stod där och försökte fatta allt detta kom det två killar förbi på cykel och den som körde först ropade till sin kompis: Kolla Jocke, det var den dom välte.

Då fattade jag varför hela högersidan var så skrynklig och totalkvaddad.

Sen körde jag till polisstationen för att göra anmälan och visa upp skadorna. När jag kom dit sa de att de hade väntat på mig i flera dagar och frågade hur jag fick upp den. Jag undrade: Vaddå fick upp den??? Och då berättade den polisen som jag pratade med att en polisbil som hade patrullerat sent på natten mellan lördagen och söndagen hade gjort en anmälan om en bil som låg vält vid järnvägsstationen.Det var min bil. Så anmälningen var redan gjord. Jag behövde bara läsa igenom den och skriva under med mitt namn om jag också ville anmäla.

Men när jag tog min bil stod den på alla fyra hjulen. Troligen hade skitungarna eller någon annan varit där efter ett par dagar och vält upp den igen. Har ingen aning.

Men i alla fall. Det kostade försäkringsbolaget (minns inte exakt men ca) 110 000 att fixa detta. Och bilen var kanske värd 140 000. Fattar inte att försäkringsbolaget tog det. Men glad är jag. Jag gillar min lilla bil. Dessutom blev färgen snyggare. Lite mörkare än den hade varit innan. Ja de var ju tvungna att lackera om hela bilen efteråt.

Om tre dagar fyller min blogg 3 år. Samtidigt har jag kommit på att om jag skriver ett inlägg om dagen så publicerar jag mitt inlägg nummer 1000 just den dagen. Så det satsar jag på.

Har inte mycket att berätta idag förutom att bloggen har tjallat ett par dygn men idag på eftermiddagen upptäckte jag att jag hade fått 37 inlägg i min inkorg. Och det var länge sen sist.

Men nu är det sent och jag måste läsa de inläggen imorgon. Sorry alla darlingar.

Sov gottalla raringar. Troligen gör ni redan det. Lööööv.

I mitt nästa liv ska jag bo i varmt klimat året om. Och då vill jag äga ett hotell. Ett litet exklusivt hotell med ett 12-stjärnigt kök om det nu finns 12-stjärniga.... Då gör det säkert det. Annars får jag uppfinna den företeelsen.

I Västindien ska jag bo. Närmare bestämt på den underbar ön Tobago i Karibiska havet. Och mitt hotell ska vara en guldgruva. Det ska gå så bra redan från start att jag bara kan övervaka lite och aldrig behöver arbeta själv. Detta är enda sättet att få vara där året om och ändå leva ett lyxigt semesterliv hela tiden.

Nu kan ju någon tänka att jag är tidigt ute med mina planer med tanke på att jag inte ännu har avslutat detta livet. Men jag tycker att det är lika bra att ha sina planer klara i god tid.

Den höga kriminaliteten som råder där har de fått bukt med när detta blir aktuellt. Skulle tro att jag öppnar mitt hotell i slutet på år 2099. Och då kan jag ha en bautainvigning på nyårsafton och fira sekelskifte samtidigt.

Se till allihop att ni är mina bloggvänner då så jag kan skicka inbjudan till invigningen. Ni får givetvis de bästa sviterna och resan betald. Ni blir mina VIP-gäster.